Första bilderna från pappas bröllop.
Har gått igenom foton som en tok under natten, med blandad förtjusning. Det är riktigt skoj när det börjar flyta på, dock har jag fortfarande en hel del att lära, det är nog vägen dit som är det mest retliga. Av alla bilderna jag tog så gillade jag nog dessa mest, den svartvita blev riktigt läcker...

Som vanligt börjar tankarna snurra, funderar lite på det här med äktenskapet.
Själv har jag alltid tyckt att förlovning räcker, resten är bara papper om äganderätt som man kan torska rejält på om man råkar ut för den lömske. Det är väll därför jag enns resonerat som jag gjort, men vilken tjej har inte drömt om den stora kärleken och den perfekta klänningen? Likt många andra har även jag trampat i klaveret, man får rysningar när man tänker på det, dock var väll även det en del av livets skola mot personlig utveckling, så ja lite tacksam ska man kanske vara över det svåra också. Att man tvivlar sådär mitt i allting är kanske inte så märkligt, antingen så är man för hård med sina ytliga krav, om inte så smyger rädslan inpå för att det hela bara ska bli fel, fel, fel. Den senaste tiden har jag kommit på mig själv med tankar jag nästan borde skämmas för, det resoneras flitigt om det är jag som är för hård eller om det bara är min rätt att faktiskt finna attraktion till en viss typ, att ligga lågt är väll bara ett sätt att välja sina kort rätt. Jag tycks ha fått en förmåga att lätt vilja fly, man är livrädd att halka dit igen, kanske värdesätter jag min frihet lite över gränserna och mitt i allting hör jag mig själv säga - vart går gränsen kring hur mycket man bör förvänta sig ifrån någon annan? Givetvis befinner sig mina tankar bland rosa moln likt vem som helst, klart man vill ha någon där. Jag har inte heller svårt att få andras intresse, jag skulle faktiskt kunna välja, likt förbannat slutar det alltid med att jag bara tycker allt blir jobbigt. Det passar inte mina förväntingar, inte heller finns det allt för många lämpliga kandidater med hjärncellerna på plats och jag må vara mån över den frihet jag idag har då inga möjligheter i mitt liv får försvåras.

Trots mina tvivel så tycks lyckan finna sin plats för en del.
Pappa må inte bara ha funnit någon han tycker om, han har också halv tagit sig ur sin svåra sjukdom som gjort både honom och mig mycket ont under åren. Operationen skulle äga rum mycket tidigare men gick av stapeln allt senare. Det har varit mycket oroligt eftersom bieffekterna kunnat förvärra sjukdomsstadiet desto mera, endast tre stycken har vågat sig på det ennu ej godkända ingreppet. Desperat som man blir efter många års lidande av ryggsmärtor relaterade till ryggsjukdomen och påföljden av en bruten nacke fanns inga andra alternativ för honom. Det har varit en fruktansvärt jobbig tid, mest för honom som fått hantera blickar och svårigheter av olika slag, men också för mig som fått hantera hans känslostormar i mindre fina perspektiv. Men jag förstår honom, det har inte varit lätt alls och efter att ha kikat ner i backen hela sitt liv vore väll den mest riskabla operation småpotatis. Idag är det första gången på 23 år som vi kan prata med varandra och bibehålla en ögonkontakt.


Btw, så har även min mamma och henns sambo börjat tala om bröllop till nästa sommar.

Senare i november, då firar momor och morfar guldbröllop, 50 år som gifta!