Alla vill väll vara bra på något. Frågan många ställer sig är "vad har jag för talang/talanger?", det är inte lika givet från första början för alla. Jag har alltid velat vara bäst på precis allt. Kanske är det att sätta ribban för högt och istället faller man. Jag är jävligt bra på det, att gräva min egen grav. Man går ut för hårt, ställer för höga krav. Någon brist på intressen har aldrig varit aktuell, problemet ligger i själva presteringen. Antingen vill jag för mycket, eller så tvivlar jag på mig själv. Det är för lite eller för mycket. Vet ju så väl att lagom är bäst, att man måste finna den där mittpunkten, den fina linjen mellan. Att missa en chans, det är bara dumt, likså att gå på för hårt. Man måste sätta mål och försöka nå dem, men aldrig belasta sina förmåga mer än möjligt. Jag har fått frågan många gånger, vad jag är bra på, vad jag brinner för. Det är mycket jag brinner för, men desto mindre anser jag mig klara av på högre nivå. Jag klarar av det mesta, men jag har aldrig känt mig som ett proffs, att det här kan jag lite mer än vanligt. 

När jag gick ut gymnasiet hade jag bara godkänt i svenska-kurserna. Eller bara och bara, grejen var att det inte kändes som "jag". Innerst inne har jag alltid varit en tänkare, en person fylld av känsla och livserfarenhet. Jag har fått ut detta genom att skriva, lyssna på musik, fota, rita och se film. Jag har alltid gillat det kreativa, så länge det ger utlopp för mina känslor. Men jag minns, när jag skrev loggbok i högstadiet till svenskaläraren, när jag under större delen av skoltiden skrev små texter, berättelser och uppsatter om allt möjligt. Det var alltid uppskattat och responsen var bra. Bättre än förväntat. Ofta fick jag höra hur bra jag skrev, men jag har aldrig kunnat instämma med det. Så läste jag upp mina betyg från gymnasiet, det gick bättre än jag vågat tro. Det som bet sig kvar hos mig som mest, det var min prestation i just svenskan och det psykologiska, filosofiska ämnena. Fick så fina betyg i det, det är ju en del av min personlighet, det finns i mitt blodsarv. Men det bästa, det var nog inte berömmet över mitt kloka tänk. Det bästa var skrivandet, att jag plockade hem högsta betyg i alla svenska kurser! Svenskaläraren skrev personliga brev till mig, hon rekommendera utbildningar i form av författare och journalist. Kände direkt att det kommer jag aldrig lyckas med, men det är själva grejen att någon gillar och tror på det man gör. Vad gäller bloggandet har jag fått två inlägg publicerade på blogg.se startsida, det borde ju endå säga något? Jag har aldrig känt mig riktigt duktig på något, men den positiva responsen för skrivandet har endå funnit där hela tiden. Bara det att jag inte lagt det i mitt medvetande.

Det jag stör mig på gällande mina texter, det är att allt käns så komplicerat och krystat. Jag tänker jävligt bra, ibland förvånar jag mig själv. Mina tankar skulle kunna bli en jävligt bra bok, kanske flera. Saken är bara den, att jag aldrig får tag i orden. När jag blickar ut från mitt fönster eller sitter nedsjunken på tåget, då kommer det där geniala tänket. Men där tar det stopp, när jag sitter med fingrarna velandes över tangenterna. Finner liksom inte orden, jag raderar, justerar och skriver om säkert tusen gånger. Måste välja rätt uttryck, få till det där perfekta. Så faller allting, det blir rörigt och krystat. Snarare tillgjort för den delen också och texterna blir meterlånga med rader av försök. Som person är jag väldigt öppen, aldrig rädd för att prata om något och orden är aldrig speciellt genomtänka. Kan säga det mesta utan att skämmas, jag ser väll att det är så verkligheten må vara och därefter agerar jag. Men varför är det då så svårt att få till det i en text? Ja, det är frågan! Kanske tänker jag mer på skrivandets perfektion, konsten att skriva och dess regler. Tvärtom har jag läst bloggar som är väldigt öppna, de skriver direkt från tanken och det märks så väl. Jag gillar detta! De kan även beröra känslor så väl, utan att lägga korten på bordet. Det säger A, men inte B. Precis så vill jag vara, bara låta det flöda direkt från tanken, kunna sätta ord på känslor utan att bli för utlämnande. Jag har inte problem att erkänna sanningar, men det käns mer som bokmaterial, om det skulle ske. Här kanske man ska ligga lågt, bara börja försiktigt innan man bygger vidare om framtiden så vill. Det kan vara skönt att bara säga A, lätta på en känsla utan att det måste bli så mycket mera. Jag vet så väl vart jag står, jag behöver ingen vägledning, men känslor det behöver jag alltid får ur mig. Ibland räcker det med några ord, så kallade ledtrådar, för att läsaren själv ska kunna addera och räkna ut vad det hela handlar om.


Hur som helst, det var Anna-dagen idag! Det har firats med gott att äta och så blev man en hundring rikare. Jag har tagit emot samtal och sms, jag tror att messet från min pappa var dagens bästa. Han skrev "Grattis på anna-dagen. Kramar från pappa." Det var inte själva grejen att han gratta mig på något så simpelt som en namnsdag, utan mer dom sista orden. Mina ögon fick sig ett leende, när jag läste "Kramar Pappa." Jag blir så varm av det, att han är min och att han väljer att vara det också. Han erkänner att han är min pappa. Det är lätt att bli förälder, men svårare att vara en. Vårat förflutna har inte varit en dans på rosor, men i dagens läge har vi funnit varandra. Det käns så himla fint, att han vill och jag vågade hoppas på något som faktiskt tog en positiv vänding. Jag har alltid trott på människor, mer än vad jag borde. Jag hoppas på bättringar, även när det ser som mörkast ut. Ibland vill det sig inte i slutänden, ibland löser det sig trots allt. Denna gång blev det ett bra slut.