Bild 1: Ett av mormors barndomshem som trots allt står kvar.
Bild 2: Platsen där mormors farfar bodde, dock något förnyat likt byggnade på bild ett.
Bild 3: Hjul från en gammal droska, alltså vagnen som färdas efter hästen. Vanligt under 1800-talet.

Mormors älskade Solna.
En plats hon bär inom sig med stort värde, en plats i Solna som kallas Hagaland. Man pratar om gamla- och nya Haga, då det skett stora förändringar i området den närmsta tiden. Givetvis är det något som min mormor gråtit många gånger över. Av politiska skäl beslöt man sig för att riva stora delar av området, fullständigt utplåna det historiska och förnya likt det mesta idag. Förnyelse är svårt att förhindra, för i många fall vill vi alla ha det så. Däremot kan jag tycka att det är som att slänga bort stora värdefulla delar av det svenska arven, att slänga vad vi kommer ifrån rätt ner i soptunnan. Många länder har mängder med historia bevarat som väcker stor uppmärksamhet, men vad har vi svenskar att briljera med när man tänker efter. Ja, inte är det på samma nivåer som utlandet i alla fall.

Givetvis var jag tvungen att fråga mormor varför detta skär så otroligt i hennes hjärta, även om jag innerst inne förstod. Jag minns hur ledsen jag blev när man rev i byggnader i Bro, varav ett var mitt hem under det första fem åren. Här pratar vi om en hel stad, Solna stad som låg i ruiner "lyckliga gatan finns inte mer".

Under tisdagen gjorde jag mormor sällskap, agerade ledsagare för att hjälpa en äldre människa.
Det hela började med en mysig lunch vid närmaste pizzeria innan vid tog bilen till Haga. Trots att mormors syn är väldigt försämrad, så kände hon igen gator och kunde räkna upp deras namn på långa avstånd från bilens fönster under full färd. Det var ju givetvis imponerande och långtidsminnet är ju det som försvinner sist, det räckte med att se enstaka drag för att det skulle bli uppenbart.

Vi besökte Solna kyrka, en plats som enligt mig både bär på sorg och skönhet. Så många saknade, men också en slags frid som är obeskrivlig, en frid som ligger under naturens sköna oavsett om solen värmer eller regnet smeker. Jag kunde inte sluta imponeras över alla fina stenar, så mycket kärlek bakom varje människas viloplats med blommor och omvårdnad. Stenar som beskrev sjökaptener och arkitekter som levat under 1700-1800 talet, detta var något som också hade format deras stenar därefter, gråa och mossiga på ett fint sätt. Mormor och jag promenderade längs grusgången, hon stannade för blunda upp mot solen och tog del av dess värmande strålar, där stod hon länge och njöt. Sedan vandrade vi upp mot gången för att se på hennes familjegrav, där i havet av just familjegravar. På stenen stod det E.J Zetterlunds familjegrav, Zetterlund är mormors gamla flicknamn och ett efternamn jag själv velat bära om jag hade haft valfriheten. Mot slutet besökte vi en barndomsvän till mormor som nyligen gått bort, troligvis på ett väldigt tragiskt sätt :(

Hagalunds vänner, är en förening som mormor är medlem i.
Dagen tog sin fortsättning vid närmaste fik, innan det var tid att gå mot föreningen. Där var det cirka 120 människor i högre ålder. Jag skulle vilja beskriva denna mötesplats likt en gammal klassfest som aldrig tog slut.

Här minglade människor i blandad åldersskara som skakade hand, skrattade och kramades. Människor som föddes under 1920-talet och framåt, individer som bott på samma gator, träffat samma människor och gått i samma klass. Man kunde skåda modeller som konstruerats efter gamla Haga, se på gamla foton i svartvitt som visade allt från platser till skolfoton. Man talade om en bok, Hagalund 300 år, där man lyfter fram dess historia. Något jag själv tycker är intressant. Att få ta del av mina gamla rötter, det mina gener härstammar från till viss del. Det är därför det är så viktigt att fråga sina äldre efter deras minnen och erfarenheter innan det är försent.

Jag fick träffa mormors skolkamrater, det kändes mäktigt på något sätt. Det skrattade ihop när det talade om sina äventyr och jag kunde riktigt känna hur vi alla tycks ha levat glatt med en blanding av kaos och debut. Det fnissas och det ena låter jag mig höras och det andra går mig förbi. Även om de vuxna skall agera förebilder så vet jag att vi alla har våra hemligheter, på något sätt käns det också bra, även om jag vet mer om min mormor än vad jag borde. Det käns skönt att vi alla är lika på det sätt att vi gör rätt och vi gör fel, vi är inte mer än mänskliga och vi lär oss hela tiden, samtidigt som vi försöker leva så njutningsfullt som möjligt.

Den äldsta i skaran var 90 år och jag fick mig allt ett skratt när hon reste sig upp för att berätta. Hon talade om att hon var en sann hagalundflicka, som gifter sig med en hagalundare och alltid bott där i hela sitt liv. Nu bodde hon på ålderdomshemmet Bollen. Hon trivdes så för där kunde hon komma och gå som hon ville, bara hon passade mattiderna. Sist kom hon in på en gammal hagalundstavla hon hade där hemma, en tavla som idag bar ett värde i klass med det stora konstnärerna. Någon hade frågat om hon hade tavlan på väggen och visst fan hade hon det bokstavligt uttryckt. Sen skrattade alla när den gamla damen avslutade meningen med "jag sa till barnbarnen att om det säljer tavlan, då skall jag komma upp spöka för dem".

Försöker undvika långa inlägg, men när man skall tala historia/minnen så finns det så mycket att berätta <3