Något som vi alla människor har gemensamt, det är att vi blir äldre.
Detta är något som jag grubblar och nojar mig över, men hur det sen gör saken bättre kan man ju fråga sig. Jag har en rad fobier och rädslor. Allt från själva livet i sig till döden, ålderdom, sjukdom, jordens undergång, insekter, hissar, sprutor och en hel del annat jag icke finner på mina tunga just nu.

Men åter till denna ålderdom, åren som går, sanden i timglaset eller vad man nu ska benämna det som. Att bli äldre har sina fördelar. Man utvecklas som person och man lär sig i ren allmänhet mest hela tiden. Dock skrämmer det mig desto mera. Jag är rädd för skavankerna, att den lilla skönhet man har ska försvinna och pang så ser man ut som trollmor själv. Jag är rädd för att inte längre fungera på samma sätt längre. Att jag inte kan vara mig själv med samma antaganden och möjligheter med tanke på sjukdomars begränsningar. Jag är rädd att tappa min barnsliga sida, för jag håller den så kär! Jag är stolt över mina barnasinnen, jag vägrar se mig själv som en tråkig åldring där livet blir på för stort allvar. Trots våra måsten skall ju livet levas med glädje, på ett sätt där gränser rubbas på ett acceptabelt men galet sätt. På ett sätt där åldersgränser i nedstigande nivå inte finns. Att se mig djupt försjunken i barnfilmer eller högt tjoandes i ett bollhav, det är inte främmande när det gäller mig. Jag vill att livet ska vara härligt och fritt, fullt av möjligheter. Det kan begränsas på många sätt, exempelvis genom ålder.

Så fyllde jag tjugofem i december.
Paketen slet jag till mig med glädje, men min ålder ville jag långt ifrån bli påmind om. Jag funderade och insåg att jag trots allt kanske inte är så gammal endå. Men visst går det uppåt och där sitter man vid en återvändsgränd. Valet och kvalet av att hinna med allt i livet, men också med en rädsla och en sorg över att släppa taget om det som varit. Sen tänkte jag inte så mycket mera på det, även om det kommer och går i intervaller mest hela tiden.

Så loggar jag in på facebook kort innan nyår och ser att fyra poängterat just det jag nojat mig över i samma stund. Alla fyra skriver det nästan samtidigt!? Inte heller var det första gången. 

Vet inte om jag ska skratta eller gråta >.<